Golomolobloggen

Golomolobloggen

Resor och studiebesök genom Föreningen Golomolo

Denna blogg är ett sätt att följa resor och studiebesök i Golomolo som görs genom föreningen Golomolo. Alla resor som görs är egenfinansierade av föreningens medlemmar. Kommentera gärna inläggen eller ställ frågor till dem som bloggar. Läs mer om föreningen på www.golomolo.se

Golomolodisco och ömsesidighet

Golomolo 2014Posted by Golomolo Sweden 11 Feb, 2014 15:28:17
Skolterminen har just börjat och barnen är på lektion. Jag går upp till byn och hälsar på några familjer. Många kan mitt namn redan innan jag har presenterat mig. En del har jag träffat många gånger tidigare och en del är nya för mig. De bor i små hyddor eller enkla hus av egentillverkade tegelstenar eller koskit. Tak av halm och golv av jord. Att komma till landsbygden i Uganda känns som att använda en tidsmaskin och resa några hundra år tillbaka i tiden. Ofta många barn i varje familj, i vissa fall omkring 10 stycken. Jag får gosa med två små bebisar, den ena bara några veckor gammal. Vart jag än går är jag välkommen och byborna är glada över mitt besök. Det är väldigt enkelt för oss här. Lätt att skapa kontakter i detta land, och vi får mycket på köpet pga vår ljusa hudfärg. Tänker att det inte hade varit konstigt om jag som västerlänning hade föraktats för kolonialiseringen som ligger bakom och postkolonialiseringen som fortfarande pågår, men tvärtom, även i denna delen av världen är jag priviligerad pga min hudfärg. Jag önskar att samma gästfrihet gentemot människor från andra länder skulle vara mer vanligt förekommande hemma i Sverige.

Alex och Eric visar mig deras hem i byn. Ett litet mörkt rum med några råttbitna madrasser på jordgolvet, bara några kvadratmeter stort, där sex personer sover. Trångt.
Jag hänger med Alex och Eric och deras småsyskon och grannar ett tag. Det yngsta barnet Jackoa är säkert mindre än två år och Alex och Erik är tio-tolv år. De får ta hand om sig själva medan föräldrarna är och jobbar på deras odling en bit bort. Syskonen tar ett stort ansvar för varandra. Det är inte ovanligt att små barn får agera nästintill föräldrar åt sina syskon. Jag har med min lilla mp3-spelare med högtalare och tar på musik. Lilla Jackoa börjar dansa och vi andra hänger på. Golomolodisco till Kendrick Lamar och Jay Z en het förmiddag mitt ute i djungeln. Njuter av livet.

Jag lägger mig på verandan till gästhuset där vi bor för att vila i skuggan en liten stund. När jag öppnar ögonen och tittar upp är jag omringad av ett gäng små barn, bybor, som genom en liten stig vid utkanten av Gossace område på väg till vattenbrunnen har fått syn på mzungon. De är nyfikna och vill känna på min hud, till och med slicka på den, för att smaka om den är annorlunda än deras. De kan ingen engelska och jag kan ingen luganda men vi sitter och pratar med varandra på verandan en stund ändå.

Jag träffar Vias, en kille som vi har följt länge. Första gången jag träffade honom var han en sprallig liten busunge som bodde uppe i byn. Han gick i trasiga, smutsiga kläder och talade, precis som de flesta andra i byn, endast stamspråket luganda. Nu, nästan fem år senare, möter jag en kille som vuxit upp och blivit elev på Gossace. Han går i tvåan. Han har på sig sin fina skoluniform, en liten ryggsäck med sina skrivböcker och han pratar engelska med oss. Jag besöker hans familj uppe i byn och ser att han fått ett nytt syskon sedan sist. De är många barn i nära ålder med varandra. Vias småsyskon springer fram till mig och busar och är lika spralliga och glada som deras bror. Det är häftigt att få följa dessa barn och få se dem utvecklas och växa upp.

Vart man än sätter sig är det snart många barn runt omkring en. Stunderna utan ett eller flera barn i knät är få. Vart man än går får man direkt ett barn i varje hand. Önskar jag hade fler händer.

Vi för samtal med Gossace om våra besök i Golomolo. Hur korta besök på några veckor påverkar barnen, att finnas till för en stund och sedan lämna. Vincent och Geoffrey och socialarbetarna Immy och Rachel bekräftar vår oro men säger att de ser att närvaron av internationella besökare lyfter barnen psykologiskt, hjälper dem att bli lugna och får dem att känna sig älskade. När vi åker tillbaka till Sverige vet barnen att de har vänner på andra sidan jordklotet som tänker på dem.
Det är ju helt ömsesidigt.


Många av barnen är tillgivna, söker närhet och uppmärksamhet från oss. Lilla Owen som kom till Golomolo för första gången i måndags säger till mig att han vill prata med mig. Vi försöker hitta en plats där vi kan sitta och prata ostört. Owen berättar om sin familjesituation och om den skola han tidigare gått på inne i Kampala. Han är ett av de barn på Gossace som faktiskt har båda sina föräldrar kvar, men kommer från en mycket fattig familj. Han berättar att han på sin förra skola fick gå hungrig eftersom barnen fick så små portioner mat, som dessutom hade fått stå länge och var kall. Han berättar om det våld som hans lärare utövade mot barnen, där hans vän blev misshandlad så allvarligt att läraren brutit barnets rygg. Owen berättar att det känns lite ovant att vara i byn när han är van vid att bo i stan, men att han känner ett helt annat lugn här där han kan slappna av, ha kul och fokusera på skolan. Han berättar att han är glad för att han här får äta sig mätt och att han redan fått nya vänner. Han berättar att han saknar sina föräldrar men att han här kan vara säker och slipper leva ett liv fyllt av stress.

--------------

Love & Care / BEA

  • Comments(1)//blogg.golomolo.se/#post62

"Here we have a good life"

Golomolo 2014Posted by Golomolo Sweden 09 Feb, 2014 15:49:43
Sovsalarna som ni givare där hemma bidrog till för några år sedan ser mycket bra ut! De är välskötta och barnen håller iordning och städar varje dag. När jag frågade en flicka om vad hon tycker är den största förbättringen i de nya sovsalarna jämfört med de gamla svarar hon: "here we have a good life, to stay here is enjoyable!". Hon berättar även att de nya sovsalarna är svala på dagen och håller värmen bättre på nätterna, så att de slipper frysa när det blir kallt vid regnperioden.


Vi får lära känna nya ansikten bland lärarna. Positiva och trevliga lärare som också bor på skolområdet och turas om att vara "on duty" för att vara tillgängliga för barnen dygnet runt om det skulle vara något. Flera av dem med liknande bakgrund som barnen på skolan. Flickorna har en matrona som bor tillsammans med dem. Hon heter Alice och fungerar som en mamma för dem. Alice ser till att alla kommer till sängs när de ska, hjälper dem att utveckla praktiska färdigheter som att städa, tvätta sina kläder och uppfostrar dem. Vincent och Geoffrey berättar att de skulle vilja anställa en person också för pojkarna, men att det inte är prioriterat i deras budget just nu.


Vi träffar på Geoffreys fru Justine som sitter och syr på en gammal vacker trampsymaskin i ett litet rum i samma hus som flickornas sovsalar. Tidigare har jag nästan bara sett henne i eller precis utanför hennes och Geoffreys lilla hus, men nu har Gossace tagit tillvara på hennes kompetens och hon har nu en uppgift i organisationen - att sy skoluniformer åt alla barn! Vi ser högar av tyger i skolans färger, ljusgult och mossgrönt. Justine utstrålar ett helt annat självförtroende än jag sett tidigare och det gör mig glad att se hur Gossace låter människor växa.


En grundskola i Malmö har skickat med en stor bunta brev till elever på Gossace. När Vincent och Geoffrey besökte oss i Sverige var Malmöskolan ett av de många studiebesök som Vincent och Geoffrey hann med under deras vistelse. De utbytte då erfarenheter med varandra och när Vincent och Geoffrey berättade om Gossace i Golomolo väcktes intresset hos Malmö-eleverna att börja brevväxla med de ugandiska barnen. Eftersom postgången mellan Sverige och Uganda kan ta 2-3 månader, fick vi därför med oss breven nu när vi skulle resa ner. Vi samlar barnen från sexan och sjuan, de är förväntansfulla för att se om just deras brevvän skickat med en hälsning till dem. Vi delar ut breven och det känns som julafton! Malmöskolan hade även skickat med en skolkatalog så att barnen här kan få ett ansikte på sin brevvän. Nu är barnen ivriga att svara på breven som vi kan ta med tillbaka till Malmö.

------------------

Love & Care / BEA

  • Comments(0)//blogg.golomolo.se/#post61

Tillbaka på jordens vackraste plats!

Golomolo 2014Posted by Golomolo Sweden 08 Feb, 2014 18:50:01

När vi svänger av på den lilla grusvägen som leder fram till Golomolo säger Vincent: "Välkomna tillbaka hem!"


Känner mig otroligt priviligerad att få ha flera hem! Det är fjärde gången sedan 2009 som jag reser till Uganda och Golomolo och jag känner mig lika välkommen när jag kommer till Golomolo som när jag besöker min familj i Småland. Det säger mycket om Gossace. Den självklara gästvänligheten inspirerar.

Det jag har längtat efter mest är barnen! Att få umgås gamla vänner som vi följt genom åren och träffa nytillskotten som kommit hit.
En av de första jag får syn på är Morris! Gud vad jag har saknat honom! Det blir ett underbart återseende med både barn och lärare, och det går snabbt att få nya vänner.


Vid middagsbordet blir vi serverade posho, tomat+auberginegryta, pumpa, kassava, potatis, kål med grön paprika och en röra med spenatliknande grönsaker - allt odlat i trädgården! Mer ekologiskt, rättvisemärkt och närproducerat än så får man leta efter.

Gossace odlingar ser bättre ut än någonsin! De har kultuverat land som tidigare inte varit odlingsbart och odlar nu på fler marker än tidigare. Och på skolområdet, mellan lärarnas små bostäder och gästhuset där vi bor, finns numera kassavabuskar, aubergineplantor och bananträd! Det är mindre än två år sedan jag var här senast, och under den tiden har Gossace odlat bananplantor som hunnit växt sig 4-5 meter höga! Här växer det så det knakar! Det har precis varit skördetid för majsen som ska malas till mjöl för basfödan posho. Vi blir glada över att höra att det är en riktigt bra skörd i år.


Så som Gossace organisation och uppdrag ser ut i nuläget skulle de inte kunna vara helt självförsörjade när det gäller matproduktion, men det är helt otroligt att se den utveckling som sker där Gossace förbättrar sina odlingar och framför allt - kan erbjuda barnen en mer varierad kost! Förutom posho och bönor kan det nu även inkluderas egenodlade morötter, potatis, aubergine, tomater, kål och andra grönsaker i skolmåltiderna. Det är inte alltid så mycket grönsaker som blandas med bönorna, men det är iallafall något. En bättre kost som kan ge starkare barn!

En faktor som bidrar till denna utveckling är att Gossace tack vare er givare där hemma numera har två Service Managers som är anställda särskilt för att ansvara för jordbruket. Det leder inte bara till att det blir bättre odlingar och skörder, utan också att lärarna (och barnen) kan fokusera mer på skolan och undervisningen, eftersom de inte behöver ta lika stort ansvar för jordbruket.


När vi frågar Vincent hur planeringen för morgondagen ser ut svarar han att vi inte bör oroa oss för morgondagen redan idag. Han fortsätter: "om vi redan nu tänker på vad som ska hända imorgon, låter vi det bli ett hinder för att uppleva den dag som pågår".

---------------------

Love & Care / BEA

  • Comments(2)//blogg.golomolo.se/#post60

"welcome to your second home"

Golomolo 2013Posted by Golomolo Sweden 03 Nov, 2013 08:58:05
Ni vet den känslan då man går utomhus och inandas känslan av ett nytt land (och särskilt om man varit där förut) och alla minnen väcks till liv bara genom ett andetag. Ni vet den känslan. Den känslan fick jag uppleva på plats i Uganda! Sen att luften i Kampala inte är den renaste och att det jag minns förmodligen är avgaser/rök, det spelar mindre roll.

Efter två dagar vila och lite sightseeing i Kampala var det så äntligen dags för mig, flickvännen (läs fiancé, wife, om du är från Uganda) och hennes två kursare att åka ut mot Gossace i Golomolo. Vi åker först ut till den berömda taxiparken i Kampala och börja där leta efter rätt matatu, när vi funnit rätt är det bara till att hoppa in och snällt vänta på att den ska fyllas innan vi ger oss av. Matatun fylls till bredden med människor, väskor, grödor, fisk, höns och allt annat som du kan tänka dig. Vägen ut är som vanligt en blandning mellan liv och död, stora delar av vägen är undermålig (speciellt när det regnat) och chauffören kör som om han stulit bilen, men fram kommer man.

Det första som slår mig när vi kommer fram är deras plantage av majs, här växer det så det knakar, plantorna är nästan två meter höga och om allt vill sig väl och regnet faller som de ska så kommer de att kunna skörda nästan 10 000 kg majs! Vilket kommer täcka behovet av majs i nästan ett halvår! Och det händer en hel del på Gossace nuförtiden. Barnen studera för att kunna få bra resultat på sina "final exams". Gossace har även fått sex nya toaletter som gör att man kan använda avföringen som gödsel på åkrarna som bidrar till att skördarna blir större. Att se allt detta gör mig rörd till tårar, att kunna se denna utveckling är fantastisk! Jag går runt stolt som aldrig förr och visar mina vänner hur Gossace är uppbyggt! Detta genom våra givare! Vi är så oerhört tacksamma för era pengar som hjälper oss hjälpa Gossace!

Vårt budgetstöd gör att Gossace kan koncentrera sig på barnen och inte varje månad behöver slita för att få det till att gå ihop. Vissa månader är det inte helt ovanligt att löner uteblir vilket i sin tur leder till att personalen/lärarna lämnar för andra betalda jobb. Era pengar gör att personalen på Gossace vill stanna kvar!

Jag känner mig också extra stolt när jag fick uppleva Gossace genom mina vänners ögon. Att få höra att Gossace ser bra ut och att de är imponerade av skolan och hur den är uppbyggd gör att jag inte kan annat än att känner mig väldigt glad! Att jag får privilegiet att visa upp mitt hjärtebarn för några nästan helt utomstående får mig att se Gossace ur ett annat perspektiv och inse hur långt Gossace faktiskt har kommit.

Överlag känns stämningen på Gossace hoppfull, visst finns det mycket saker kvar att jobba med men efter att sett detta så jag mer redo än någonsin att fortsätta vårt arbete i Sverige för ett bättre Gossace och en bättre värld!

Fatta den känslan!

Veckans låt: Hooked on a feeling med Björn Skifs
Vid pennan, vid Nilen, i solen, /Christopher, Chris, Christooffaa, Aron.

  • Comments(1)//blogg.golomolo.se/#post59

Salam No!

Golomolo 2009Posted by Golomolo 27 Aug, 2009 23:05:14

Efter otaliga stromavbrott, svartillgangliga internetcafeer och intensiva dagar, har vi antligen lyckats hitta en dator for att kunna skicka ivag det forsta blogginlagget fran var Ostafrikaresa.

Efter en lang dag av tagresor och vantan satte vi oss antligen pa flygplanet mot Addis Abeba kl 21.00 pa mandagskvallen. Ett trevligt second handflyg fran tidigt attiotal. Ethiopian Airlines ar kanske inte det mest glamorosa, men helt klart genuint! Pa TV:n visades bland annat filmen "Sixteen Monkeys", en film om ett gang apor i Indien. Orginellt. Vissa flygvardinnor var kladda i traditionella klanningar, landningarna var skakiga, all mat och dryck gratis under hela resan. En behaglig natt med andra ord. Atminstone for dem som sover vart de an befinner sig (Bea, Emma, Sara, Lisa, Rebekka).

Val i Addis valkomnades vi inte bara av regn, utan aven av en helt ny tiderakning. Faktum ar att vi landande i Addis ar 2001, strax innan arsskiftet som infaller den 11 september. Men framforallt valkomnades vi av tva fantastiskt vanliga killar vid namn Alex och Brooke som organisationen WSG, Win Souls for God, skickat ut for att mota oss. Med stor talmadighet (Sara glomde filmkameran pa planet) korde de oss in till lyxhotellet Sheraton for att ta ut pengar och sedan vidare till det nagot mer timida WSG Guesthouse for inkvartering. Intrycken och skillnaderna mellan lyx och fattigdom ar nagot som paverkade oss alla starkt. Det ar speciellt att se alla enorma slumomraden och tiggande manniskor och jamfora det med den lyx vi upplever dar hemma och som vi sag pa Sheraton. Faktum ar att det vi upplever som slum i Addis egentligen ar etiopisk medelklass. Det ar svart att mota all fattigdom och misar. Hela tiden kommer det fram barn som tigger efter pengar och deras engelskkunskaper ar begransade till "Money?" och "Hungry!".

Vart storsta intryck av det etiopiska folket, oavsett om man ar fattig eller rik, ar en valkomnande installning, standiga leenden och gastfrihet. Man kanner sig snabbt som hemma, vart man an gar. Och just nu ar vi hemma pa WSG:s gasthus i nederkanten av berget Entoto, 2800 meter over havet.

Organisationen WSG ar oerhort spannande och inspirerande. De arbetar framst for gatubarn och prostituerade flickor. Metoden ar att ga ut pa gatan och bli van med barnen och ungdomarna. Tanken ar att paverka dem till att se mojligheterna med ett annat liv med skola, jobb, familj m.m. Nar ett barn ar redo att forandras, far det bo pa ett gruppboende med daglig undervisning, mat och olika yrkesutbildningar. Tanken ar att anpassas till en tillvaro fri fran droger, kriminalitet och gatuliv. Arbetet med gatubarnen sker stegvis, dar det slutgiltiga steget for organisationen ar att barnet ska bli sjalvstandigt. Vi har hittils fatt besoka tva sadana hem och facinerats av arbetet som WSG utfor. Pa det ena hemmet, Lighthouse, arbetar tva svenska tjejer, Erica och Josefin (som for ovrigt hjalpt oss med ofantligt mycket har i Addis!). Pa det andra hemmet fick vi handla fint hantverk av fore detta gatuflickor och fick dessutom uppleva en akta etiopisk kaffeceremoni. Mycket gott, starkt och mysigt!

Idag har vi besokt Merkato som anses vara en av Afrikas storsta marknader. En av vara guider, fore detta gatubarnet Tesfai, menade att Merkato ar lika stort som hela Djibouti (alltsa grannlandet oster om Etiopien)! Tesfai och hans van Awaki som bor pa Lighthouse, bodde tidigare pa gatan men har genom WSG fatt ett hem och mojligheten att ga i skola. Pojkarna var vara guider pa Merkato. Marknaden kryllade av manniskor och marknadsstand. Man kan hitta allt fran kalashnikovs till kameler, daremellan kryddor, klockor, keramik, trahantverk m.m. Efter en stund i vimlet, tog vi en valbehovlig paus och bjod pojkarna pa fika. Det kandes oerhort betydelsefullt att fa mojlighet att sitta ner och prata med vanliga etiopiska manniskor.

Den traditionella etiopiska maten kallas "injera" och bestar av surt brod som enligt en del av oss ar det basta vi atit (alla utom Bea) och enligt en del smakar det gammal disktrasa (Bea). Till det sura brodet far man olika saser och sma grytratter med influenser fran bade det indiska och arabiska koket. Vi ar precis hemkomna fran en injerabuffe' pa en restuarang med idog och oavbruten underhallning i form av etiopisk dans och musik.

For ovrigt har vi upplevt ortodoxa kyrkor (inklusive den allra forsta kristna kyrkan i Addis), Haile Selassies palats, Etiopiens nationalmuseum (dar Lucy ligger), utsikten fran berget Entoto (3000 meter over havet), en pool, taxibussar, ett till museum, lejon med svart man, en staty av Menelik, tunn luft samt en riktigt harlig ganggemenskap!

Vi mar bra.

  • Comments(2)//blogg.golomolo.se/#post2

Fullt med packning!

Golomolo 2009Posted by Golomolo 22 Aug, 2009 23:44:51

Ja, nu är det bara ett och ett halv dygn tills resan mot Golomolo startar! Just nu är det fullt upp med packning och fixande inför resan. Vissa har kommit längre, andra har inte börjat. Men en sak är säker. Vi har fått massor med fina kläder, gosedjur, leksaker, bollar, spel, skor m.m. från alla er underbara människor som vill vara med och bidra. Förmodligen hade vi kunnat fylla en hel lastbil med hjälp av er givmildhet! Tack! Särskilt tack till Erikshjälpen som skänkt flera säckar med barnkläder och skor till skolan!

Nu återstår det bara att se om vi lyckas bära de 53 kg vi får har med oss per person på flyget. Det kommer bli tungt!

Kärlek

  • Comments(2)//blogg.golomolo.se/#post1

Snart resdags!

Golomolo 2009Posted by Golomolo 18 Aug, 2009 21:22:36

Nu är det inte ens en vecka kvar tills dess att resan går av stapeln och samtliga i gruppen längtar otroligt mycket tills måndag. Vi har nyligen haft vårt sista möte innan resan och bestämt allt kring packning och uppdelning av gåvor till golomolo. Nästa steg är att packa och slutligen att vänta......olidligt!

Kram

Golomologänget

  • Comments(2)//blogg.golomolo.se/#post0
« Previous