Golomolobloggen

Golomolobloggen

Resor och studiebesök genom Föreningen Golomolo

Denna blogg är ett sätt att följa resor och studiebesök i Golomolo som görs genom föreningen Golomolo. Alla resor som görs är egenfinansierade av föreningens medlemmar. Kommentera gärna inläggen eller ställ frågor till dem som bloggar. Läs mer om föreningen på www.golomolo.se

Golomolodisco och ömsesidighet

Golomolo 2014Posted by Golomolo Sweden 11 Feb, 2014 15:28:17
Skolterminen har just börjat och barnen är på lektion. Jag går upp till byn och hälsar på några familjer. Många kan mitt namn redan innan jag har presenterat mig. En del har jag träffat många gånger tidigare och en del är nya för mig. De bor i små hyddor eller enkla hus av egentillverkade tegelstenar eller koskit. Tak av halm och golv av jord. Att komma till landsbygden i Uganda känns som att använda en tidsmaskin och resa några hundra år tillbaka i tiden. Ofta många barn i varje familj, i vissa fall omkring 10 stycken. Jag får gosa med två små bebisar, den ena bara några veckor gammal. Vart jag än går är jag välkommen och byborna är glada över mitt besök. Det är väldigt enkelt för oss här. Lätt att skapa kontakter i detta land, och vi får mycket på köpet pga vår ljusa hudfärg. Tänker att det inte hade varit konstigt om jag som västerlänning hade föraktats för kolonialiseringen som ligger bakom och postkolonialiseringen som fortfarande pågår, men tvärtom, även i denna delen av världen är jag priviligerad pga min hudfärg. Jag önskar att samma gästfrihet gentemot människor från andra länder skulle vara mer vanligt förekommande hemma i Sverige.

Alex och Eric visar mig deras hem i byn. Ett litet mörkt rum med några råttbitna madrasser på jordgolvet, bara några kvadratmeter stort, där sex personer sover. Trångt.
Jag hänger med Alex och Eric och deras småsyskon och grannar ett tag. Det yngsta barnet Jackoa är säkert mindre än två år och Alex och Erik är tio-tolv år. De får ta hand om sig själva medan föräldrarna är och jobbar på deras odling en bit bort. Syskonen tar ett stort ansvar för varandra. Det är inte ovanligt att små barn får agera nästintill föräldrar åt sina syskon. Jag har med min lilla mp3-spelare med högtalare och tar på musik. Lilla Jackoa börjar dansa och vi andra hänger på. Golomolodisco till Kendrick Lamar och Jay Z en het förmiddag mitt ute i djungeln. Njuter av livet.

Jag lägger mig på verandan till gästhuset där vi bor för att vila i skuggan en liten stund. När jag öppnar ögonen och tittar upp är jag omringad av ett gäng små barn, bybor, som genom en liten stig vid utkanten av Gossace område på väg till vattenbrunnen har fått syn på mzungon. De är nyfikna och vill känna på min hud, till och med slicka på den, för att smaka om den är annorlunda än deras. De kan ingen engelska och jag kan ingen luganda men vi sitter och pratar med varandra på verandan en stund ändå.

Jag träffar Vias, en kille som vi har följt länge. Första gången jag träffade honom var han en sprallig liten busunge som bodde uppe i byn. Han gick i trasiga, smutsiga kläder och talade, precis som de flesta andra i byn, endast stamspråket luganda. Nu, nästan fem år senare, möter jag en kille som vuxit upp och blivit elev på Gossace. Han går i tvåan. Han har på sig sin fina skoluniform, en liten ryggsäck med sina skrivböcker och han pratar engelska med oss. Jag besöker hans familj uppe i byn och ser att han fått ett nytt syskon sedan sist. De är många barn i nära ålder med varandra. Vias småsyskon springer fram till mig och busar och är lika spralliga och glada som deras bror. Det är häftigt att få följa dessa barn och få se dem utvecklas och växa upp.

Vart man än sätter sig är det snart många barn runt omkring en. Stunderna utan ett eller flera barn i knät är få. Vart man än går får man direkt ett barn i varje hand. Önskar jag hade fler händer.

Vi för samtal med Gossace om våra besök i Golomolo. Hur korta besök på några veckor påverkar barnen, att finnas till för en stund och sedan lämna. Vincent och Geoffrey och socialarbetarna Immy och Rachel bekräftar vår oro men säger att de ser att närvaron av internationella besökare lyfter barnen psykologiskt, hjälper dem att bli lugna och får dem att känna sig älskade. När vi åker tillbaka till Sverige vet barnen att de har vänner på andra sidan jordklotet som tänker på dem.
Det är ju helt ömsesidigt.


Många av barnen är tillgivna, söker närhet och uppmärksamhet från oss. Lilla Owen som kom till Golomolo för första gången i måndags säger till mig att han vill prata med mig. Vi försöker hitta en plats där vi kan sitta och prata ostört. Owen berättar om sin familjesituation och om den skola han tidigare gått på inne i Kampala. Han är ett av de barn på Gossace som faktiskt har båda sina föräldrar kvar, men kommer från en mycket fattig familj. Han berättar att han på sin förra skola fick gå hungrig eftersom barnen fick så små portioner mat, som dessutom hade fått stå länge och var kall. Han berättar om det våld som hans lärare utövade mot barnen, där hans vän blev misshandlad så allvarligt att läraren brutit barnets rygg. Owen berättar att det känns lite ovant att vara i byn när han är van vid att bo i stan, men att han känner ett helt annat lugn här där han kan slappna av, ha kul och fokusera på skolan. Han berättar att han är glad för att han här får äta sig mätt och att han redan fått nya vänner. Han berättar att han saknar sina föräldrar men att han här kan vara säker och slipper leva ett liv fyllt av stress.

--------------

Love & Care / BEA

  • Comments(1)//blogg.golomolo.se/#post62