Golomolobloggen

Golomolobloggen

Resor och studiebesök genom Föreningen Golomolo

Denna blogg är ett sätt att följa resor och studiebesök i Golomolo som görs genom föreningen Golomolo. Alla resor som görs är egenfinansierade av föreningens medlemmar. Kommentera gärna inläggen eller ställ frågor till dem som bloggar. Läs mer om föreningen på www.golomolo.se

"he has the same fatness as Sam"

Golomolo 2012Posted by Golomolo 02 May, 2012 20:25:38
Jag vet inte riktigt vilka förhoppningar jag hade när jag kom hit. Jag hade hört så mycket från mina vänner att jag nog var ganska förberedd på vad som väntade, trodde jag iaf.

Vi har idag i väntan på vårt flyg senare i natt återhämtat oss på Sherratons poolområde, där man kan hyra in sig för en dag. Livet är bra fint ibland. Men fruktansvärt orättvist.

Vi lämnade Gossace i måndags efter att ha spenderat elva nätter ute bushen. Uttrycket "mitt ute i ingenstans" har för mig nu fått en förklaring. Vi har under dessa dagar bland annat gjort pärlhalsband, spelat spel, målat, spelat spel, lekt, spelat spel, hjälpt till och måla sängar, spelat lite mer spel, målat biblioteket och sen vill jag minnas att vi spelade spel. Dagarna har på något vis flutit ihop och är svåra att urskilja. Vi har iaf fått ut så väldigt mycket av att bo och umgås med dessa extremt underbara och fina barn på Gossace!
Jag kommer särskilt minnas ett barn, Emma. En dag när jag satt vid huskanten kom hon smygandes och satte sig jämte mig, jag frågade vad hon vad hette och ett svagt viskande sade mig "Emma". I mitt huvud var hon självklart en flicka men det fick jag några dagar senare lära mig att så var inte fallet. Hej kulturkrock. Jag började som vanligt ställa mina frågor om honom som han inte svarade på. Istället tittade han på mig och kröp närmre och till slut satt han precis jämte mig. Det var början på vår väldigt fåordiga vänskap, ju längre tiden gick desto mer framåt blev han, de sista dagarna svarade han på frågan "how are you". Små framsteg gjorde vi och jag fick en fin vän! Jag skulle kunna berätta tio liknande historier men denna satte sig väl lite extra.

Barnen i Gossace är bland det vackraste jag har fått uppleva, enda sättet jag kan förklara så att det bli förståeligt.

Man trodde man var förberedd på att se människor i svåra förhållande men efter min vistelse här så var man inte i närheten. Man har hört att människor lever för mindre än 2dollar om dagen och man, jag har försökt ta in det så gott jag kan men när jag ser det blir gripbart. Vi fick äran att besök en familj i ett av Kampalas "not bad nor good" slumkvarter. Högt räknar så bodde de fem person på 4x2kvadratmeter. Väggarna var gjorda av lera, som hade förfallit. Ändå är de väldigt tacksamma för det de har. Och jag har mage att klaga hemma.

Till sist en liten en liten reflektion. Jag, vi har efter nästan en månad här blivit kallad mzungo (viting isch) flertalet gånger (läs varje dag, timma, minut, typ). Vi har diskuterat detta många gånger hur detta kommer sig, jag kan ha förståelse för det ute på landet men inne i storstaden trodde jag ändå att man skulle höra det mindre men icke. Vet inte riktigt hur man ska beskriva det men när man åker sin boda boda (motorcykel) genom byarna och hör "bye bye mzungo" i varje hus så är det väl så här kändisar måste känna sig, när folk mest barn skriker efter en och springer efter motorcykeln. Kul att få vara kändis för en månad liksom. Under min sista resa fick jag även en uppläxning av en man som körde förbi min boda boda och skrek till mig att jag lockade ut barnen till vägen, detta pga att jag vinkade åt dem genom att öppna och stänga handen (svårt och förklara men inte vinka liksom) så betyder det iaf att man vill att de ska komma till en, en härlig kulturkrock.

Dagens låt: Let it be (framfört av en gäng oengagerade blivande katolska präster)

Vid poolen, vid touchscreenen i solen skriver aRon som nu signar ut fran UGANDA!

  • Comments(1)//blogg.golomolo.se/#post58