Golomolobloggen

Golomolobloggen

Resor och studiebesök genom Föreningen Golomolo

Denna blogg är ett sätt att följa resor och studiebesök i Golomolo som görs genom föreningen Golomolo. Alla resor som görs är egenfinansierade av föreningens medlemmar. Kommentera gärna inläggen eller ställ frågor till dem som bloggar. Läs mer om föreningen på www.golomolo.se

Hemma, full men tom!

Golomolo 2010Posted by Maria 04 Jan, 2011 16:54:44

Vilken lyx att vara tillbaka i en egen varm lägenhet med rinnande vatten i kranen som är rent, gott, varmt eller kallt och som både går att dricka eller duscha i. Tänk att bara trycka på en liten knapp på väggen så blir det ljust, ja en hel dag och även natt om jag så vill. I vart enda hörn i lägenheten har jag tillgång till ett kontaktuttag där jag kan ladda min mobiltelefon, någon av hushållets tre datorer eller i-poden. Tänk att jag bara kan gå några meter till köket där skafferiet är fyllt med matvaror från hela kostcirkeln och kylskåpet och frysen lika så. Tänk att jag om en kvart ska tvätta mina kläder genom att lägga in dem i en maskin och trycka på en knapp och så gör maskinen resten av jobbet. Vad lever vi i för värld egentligen, framtiden?

Ja, när man kommer tillbaka från Uganda undrar man om inte tidsmaskinen ändå är uppfunnen i form av flygplanet som kastar en 100 år fram och tillbaka i tiden. Det är iallafall så det känns att komma från Golomolos landsbygd till Malmö storstad.

Man värdesätter saker och ting som man annars inte tänker på i det dagliga livet här hemma. Små praktiska saker som gör livet mycket snabbare att leva vilket inte behöver vara synonymt med att göra livet enklare att leva. För att komma hem innebär också att komma tillbaka till kylan (ja för det ä skitkallt!), dit klockor aldrig går fel och alltid efterföljs slaviskt. Tillbaka till ”att göra listor” och alla måsten. Det är tillbaka till det individuella, egoistiska livet som inte finns och inte kan finnas i Golomolo därför att alla är beroende av varandra för att bokstavligt talat överleva, där alla hjälper varandra där givmildhet och hjälpsamhet är mer självklart än att tänka på sig själv. Framförallt är det att komma tillbaka och känna sig helt sprängfylld med upplevelser tankar, känslor samtidigt som en tomhet infinner sig. Vad ska jag göra här som ska kunna kännas lika meningsfullt, fantastiskt och spännande?


Genast när man kommer hem börjar människor runt omkring fråga vad som varit häftigast, vad som satt sig i minnet, någon särskild händelse?
Svaret är enkelt för mig, alla dessa fantastiska barn - pojkar, flickor, små och stora! Ja, vi har tagit en hel del foton som ni säkert också har sett men trots att kameran aldrig ljuger så visar den heller inte hela sanningen. Det går inte att på en bild fånga dessa barns energi, glädje och charm!

Dessa barn är någonting alldeles speciellt och det syns lång väg när du träffar dem för de lyser! Deras ögon lyser och deras skratt kan locka vem som helst till detsamma och det går inte göra annat än att tycka så himla mycket om dem!




Dagarna på Gossace har rusat förbi och fyllts, liksom Bea också skrivit med lek, bus, pysslande, målande, pumpande. Ja, har man inte rinnande vatten får man ta sina dunkar, promenera de 100 meterna upp till pumpen för att fylla dunkarna och promenera ner med dem igen. Så fort barnen ser att man är på väg upp för backen med dunkarna kommer de springandes för att hjälpa till att bära. Och barnen är starka, gud vilka muskler de har! De jobbar stenhårt varje dag för här finns det ingen pappa eller mamma som gör allt åt dem. De tvättar sina kläder själva, städar sovsalarna hämtar stora stockar till en öppna spisen i köket och hjälper till med matbestyren.

Efter åtta veckor utan rinnande vatten vet jag att 10 liter vatten räcker alldeles utmärkt för en hel dags leverne i Golomolo, men jag vet också (tack vare det fantastiska frågespelet M.I.G) att en vanlig svensson i västvärlden i genomsnitt gör av med över 100 LITER vatten per dygn!

Att åka till ett utvecklingsland som Uganda gör att man får perspektiv på sin egen tillvaro och på den ojämna resursfördelningen i världen. På hur västvärlden lever i överflöd, av resurser på bekostnad av miljö och andra människor i form av miljöförstöring och fattigdom. Det är svårt att resa till den delen av världen som är underpriviligerad när det gäller resurser och se den nöd som finns. Det är svårt att blunda och inte göra någonting åt det.

Trots att detta skulle kunna göra vem som helst nedslagen gör det mig snarare inspirerad att försöka hjälpa, nej här går det inte att blunda och nej man blir inte ledsen av att vara på Gossace och det är ingen som är ledsen på Gossace. Snarare tvärtom, de är glada! De inger hopp för finns denna glädje, styrka och energi hos dessa barn som i våra mått mätt har så lite och som ger oss besökare så mycket, ja allt, då måste väl också vi kunna ge någonting tillbaka till dem?!

Från tankar om att rädda världen tillbaka till att passa tvättiden innan den tar slut och matlagandet och lämna tillbaka filmen innan klockan är 18.

Love and Care!






  • Comments(6)//blogg.golomolo.se/#post51

Tills vi ses igen..

Golomolo 2010Posted by Bea 02 Jan, 2011 23:22:23

Resan har lidit mot sitt slut och det är svårt att sammanfatta allt som man har fått vara med om! Det har varit otroligt meningsfullt, givande och utvecklande att få vara i Golomolo. Och framför allt har det varit väldigt mysigt och kul! Några axplock från de senaste veckorna:

Det som tiden använts till mest är att leka och umgås med barnen. Pyssla, spela spel, gå på upptäcksfärd i djungeln, prata, busa, leka arga leken, lyssna på musik, fota, läsa, sjunga, och bara hitta på roliga saker ihop!

Vi har målat om alla klassrum och stora aulan, riktigt fint blev det!

Hälsat på i byarna runt omkring, för att besöka elever och deras familjer och se hur de har det över lovet.


När någon av lärarna ringer i bjällran, då vet barnen att det är dags att samlas. Anledningen till ringningen den här gången gällde att veden till den öppna elden i köket är slut, så vi begav oss ut i skogen för att hämta hem lite nytt virke. Barnen tog mig genom majsfälten (som på sina ställen är högre än oss själva, lätt att gå vilse!) och de äldre killarna hade med sig yxor och högg ved av träd som fallit till marken. Barnen är så sjukt starka, och bar stockarna och grenarna på huvudet, african style.

Väl tillbaka på skolområdet får vi höra från matpersonalen att det är slut på salt, så jag och läraren Cyprian tar skolans motorcykel till fiskebyn Katosi för ett inköp. Vi traskar omkring bland de olika marknadsstånden. Här kan man hitta lite allt möjligt, men får ofta fråga runt för att hitta det man söker. Det blev inga köttstycken, som fotot visar, kött är alldeles för dyrt för de flesta (ugandier), istället får bruna bönor stå för proteinintaget.

När vi gick runt och letade efter saltet, såg jag ett stort rökmoln ute vid en ö i Viktoriasjön och undrade vart det brann. Cyprian trodde mer på att det var en sandstorm vi såg. Inom ett litet antal minuter visade det sig att vi båda hade fel, när vi (och hela Katosi) bokstavligen talat blev invaderade av en enooorm svärm av insekter, av bibliska proportioner. Det var helt galet, vi var tvungna att sluta prata för att undvika en måltid bestående av flygfän och blunda för att de inte skulle flyga in i ögonen, läskigt alltså!

Nej det är inte snöstorm i Afrika, bara en helt vanlig insektsinvasion!

Besök i olika kyrkor i Golomolo. Alla i Uganda är religiösa, på ett eller annat sätt. Majoriteten är kristna, men ofta blandas det med traditionell naturreligion. Vi har varit i katolska kyrkan, protestantiska och i söndags besökte jag en ”Born again”-kyrka! ”Pånyttfödelserörelsen” är stor och många (även redan kristna) går över till Born again som är en karismatisk och radikal kyrka med mycket dans och musik och där det personliga ställsningstagandet att tro betonas. Det är svårt att vara anonym eller diskret när man som muzongo besöker kyrkorna, mer eller mindre tvingas man hålla en liten avslutning på gudstjänsten. Till exempel ge kommentarer och synpunkter på predikan (som man såklart inte förstått mycket av eftersom mötena i byarna är på luganda). När jag var i Born again i söndags fick jag reda på att jag var den första muzongon att någonsin besöka deras kyrka, vilket de tyckte var kul, därför ville de dessutom att jag inför församlingen skulle jämföra kyrkan i Uganda med hur det är i Sverige! Vid julen besökte vi katolska kyrkan i Golomolo, och hade nu blivit så vana vid framträdande att vi självmanta gick fram och sjöng ”Gläns över sjö och strand” för församlingen och Adam la den där jättehöga stämman i slutet, och gjorde det galant :)

Man skulle kunna tro att julafton är den största högtiden även i Uganda, men det finns faktiskt en högtid som är större.. I en veckas tid hade vi hört trummande och tjoande, utan att riktigt förstå vad det handlar om. Barnen sa ”de kommer närmare, de är på väg hit!”. Flera gånger sprang vi upp till byvägen för att kolla vilka de var, men utan att se någon där. Så, en dag så hörde vi att trummandet faktiskt kom närmre och barnen (och lärarna) blev helt ifrån sig! Snart var hela Gossace skolområde fullt av trummande och dansande bybor, vitmålade i ansiktet och med bananlöv runt höfterna, och i täten två pojkar som var själva karnevalstågets huvudpersoner. Stammen Bagishu firar ritualen då en pojke lämnar barndomen och går vidare till att bli män, detta genom offentlig omskärelse! Ceremonin som pågår flera dagar, båstående av att släkt och vänner och alla som andan faller på, deltar i ett energiskt dansande till bongotrummorna. De går från hus till hus (eller hydda till hydda) för att visa upp pojkarna och för att få gåvor. Några bybor tyckte att jag skulle inkluderas i firandet, så de klädde mina höfter med bananlöv och tyckte att jag skulle dansa och skaka på rumpan precis dem.. Vilket jag såklart gjorde, man får ju ta seden dit man kommer!

Själva ceremonin några dansande dagar senare kan ni läsa om i ett tidigare inlägg! Men julen är givetvis en viktig högtid i Uganda, och julen i Golomolo var väldigt lyckad! Svensk jul den 24e och ugandisk den 25e. Men vi började redan den 23e med julpyssel och juldekorationer med barnen! Sent på kvällen överraskade vi dem med ett (något försenat) luciatåg med en äkta italiensk lucia! (Volontären Roberta som vi utsatte för detta, kände dock inte till traditionen och det visade sig att italienarna inte alls firar sitt helgon! Jag som till och med hade grävt i minnet från Åkes högstadieluciaövningar för att minnas den italienska versionen av ”Natten går tunga fjät”, men det var förgäves, inget hon kände till, konstigt ändå!). Själva tyckte vi att det lät ganska så bra och var rätt så stämningsfullt, luciatåg liksom, men barnens reaktioner var tjut och gapskratt! Kanske för att Vincent (Gossace föreståndare) skred med längst bak i tåget med Emils pannlampa runt huvudet och såg väldigt rolig ut.

Vi förstod att Vincent ville vara med i julaktiviteterna och gav honom senare rollen som tomten, en roll han klarade av mycket fint! Varje barn fick en filt (tidigare har de flesta varit utan, och sovit direkt på madrassen utan något att skydda sig med mot nattkylan eller råttorna). Killarna fick även underkläder (tjejerna hade fått tidigare) och tjejerna ett varsitt nagellack! Mycket uppskattat!

Något annat de uppskattade var julbordet! Vi lyxade till det med matoke (matbanan), ägg, potatis, ris, jordnötssås, kött och annat gott.. Läsk att dricka och fruktsallad till efterrätt, en stor konstrast för barnen som annars endast äter posho och bönor varje dag. Dessutom fick de äta så mycket de ville! I vanliga fall är det en portion var som gäller (kan låta snålt men det är alltså ugandiska portioner vi pratar om, ca fem gånger så mycket mat än vad jag skulle kunna äta!), men på julen fick de ta om, och i slutet av kvällen glädjeropade Elliott i sjuan med uppsvälld mage: ”Titta på min mage, idag har jag ätit som en rik man”!

Sara hade övat in ett jättefint julspel med barnen (där vi även fick se Sam och Emil i lysande biroller som herde respektive vis man).

Jag hade sedan nån vecka tillbaka startat en liten änglakör och övat in några sånger inför jul, som Adam sedan ackompanjerande på bongotrumman!

Tekniska Emil, med assistans från Samuel och Adam, konstruerade en julgran, och vi dansade ”Räven raskar över isen” och andra dans-runt-granen-lekar. Efter ”raketen” mynnande juldansandet ut i stort, galet juldisco som höll på framåt morgontimmarna! En finfin jul för oss alla!

Det har verkligen varit kvalitetstid med både barnen och lärarna under dessa två månader som jag har fått möjligheten att vara här. Inte så lång tid egentligen, ett par månader, men det känns ändå som att man verkligen har hunnit skapa relationer, och ett vardagsliv som jag kommer att sakna. Det ska givetvis bli skönt på många sätt att komma tillbaka till Sverige också (träffa smålandsfamiljen, malmöfamiljen och alla fina vänner, sova i sin egen säng, använda tvättmaskin, äta päronkräm med kall mjölk och nybakade scounes till, sådana saker). Men det är faktiskt med ett vemod som jag tar farväl. Och även om barnen har vetat om att vi är på besök en begränsad tid, och varit förberedda på att det var dags för oss att åka, var det nog tungt för dem också. De flesta barnen ville ta farväl och samlades runt jeepen när det var dags att åka, men lilla Morris (som jag har skrivit om tidigare) kunde jag inte hitta någonstans! Bilen och de andra väntade, men jag ville inte lämna Golomolo utan att ta farväl av Morris! Bob berättade att han hade gått upp till byn, så jag skyndade dit och hittade honom sittandes på en bänk med lågt huvud. Jag förklarade för honom att det var dags att säga hejdå, men han ville inte svara.. Jag hade skrivit små brev till barnen, och lämnade Morris brev hos honom som han vecklade upp och läste. När bilen hämtade upp mig i byn och de andra barnen kom springande och vinkandes efter, vände Morris bort ansiktet.. Ingen konstig reaktion egentligen att bli besviken, det är ju inte första gången de här barnen blir lämnade, det är klart att det är jobbigt.. Men kändes så sorgligt! Ett par dagar senare, när jag och Maria satt i taxin från Kampala till flygplatsen, skrev Sam ett sms om att Morris ville prata. Jag ringde upp till Sams telefon, och hörde någon i andra änden. ”Hello, who is this?”, frågar jag. ”It´s me!”, svara Morris med sin ljusa nioåriga röst! ”Oh, I miss you already, säger jag” och Morris svarar ”And for me, I miss you too!”. Skönt med ett farväl i sista stund! Men jag hoppas att det inte är sista gången som jag träffar Morris eller hans vänner.

Det är faktiskt en sorg att lämna Golomolo, samtidigt som jag känner en stor tacksamhet och glädje över att få ha varit med om den här resan! Jag åker därifrån med farvälsången som barnen lärt mig, nynnandes i huvudet: We shall be meeting here and there / We shall be meeting everywhere / We shall be meeting here and there / Until we meet again.

Until we meet again!

  • Comments(1)//blogg.golomolo.se/#post50

Let's Golomolo

Golomolo 2010Posted by Golomolo 02 Jan, 2011 00:20:21

Hej

Här kommer en liten hälsning från ytterligare två föreningsmedlemmar som varit i Golomolo.

Vi har inte synts vidare mycket här på bloggen under vår vistelse. Man kan säga att vi har haft fullt upp samtidigt som kommunikationen till omvärlden är begränsad. Att sätta sig ner och beskriva vad man känner, upplever och sysslar med blir nedprioriterat och, i stunden, inte alls viktigt. Det finns så mycket att göra, laga, fixa, lära, visa, se, höra och berätta.

Vi anlände till Golomolo den 19:e dec och blev med en gång indragna i den vardag som våra då redan bosatta vänner levde. Livet hemma kändes (läskigt fort) långt borta och att slippa mössan och långkalsongerna underbart. Dagarna fylldes med arbete som målning, murning, inventering av elsystem, uppskruvning av lampsocklar och bygga råttfällor. Men även med pyssel och lek med barnen, hänga med lärarna och självklart testunderna utanför Cyprians hydda.

Förberedelserna inför julfirandet med julgran och klappar var också viktigt och något som ni kommer få läsa mer om här på bloggen. Vår vistelse avslutades den 30:e då vår resa tillbaka till kylan var bokad.

Så här i nya årstider är föreningsmedlemmarnas fysiska närvaro i Golomolo på väg att ta slut. Innan trettonhelgen är över kommer alla från föreningen vara tillbaka i Sverige igen. Nu fortsätter vårt arbete för Gossace skola och barnhem på hemmaplan. Men även om vi inte längre bor och lever på skolan kommer barnen, lärarna och personalen finnas kvar i våra hjärtan. Vårt andra hem är i Golomolo.


Emil får en lektion i tvättning av kläder, Adam spelar trumma med barnkören på Gossace

Gott Nytt år

/ Emil & Adam

  • Comments(0)//blogg.golomolo.se/#post49

En fjärils vingslag

Golomolo 2010Posted by Sam&Sara 19 Dec, 2010 23:07:41

Vi står inne och målar grundfärg i ett av klassrummen då vi plötsligt får en åskådare vi inte känner igen. Han är iklädd en kjol som han hela tiden håller ut som ett tält framför kroppen. I sin hand håller han också en käpp. Han säger: ”Mujebaleko” (Ni jobbar bra). Vi tackar artigt. Sedan frågar han hur vi mår. Vi säger att vi mår bra. Precis som man ska, frågar vi också hur han mår. I 99,9% av fallen blir svaret i Uganda på den frågan ”I'm fine”, oavsett vem man pratar med eller om man pratar med 100 personer. Men inte denna gången. Denna gången blir svaret: ”It hurts down there”.

Det började för några veckor sedan. Varje dag hörde vi trummor, dans och karaktäristiska kvinnotjut (glädjetjut alltså). Det var stora grupper av människor som drog runt i byarna i ren galenskap skulle man kunna säga. Till slut frågade vi en av lärarna på skolan vad som stod på. Han berättade att det var unga pojkar som skulle omskäras och att det var en stor fest. Oj, vad märkligt tyckte vi. Muslimerna i Uganda har verkligen anpassat sin tro till den lokala kulturen blev vår småkorkade slutsats.

Nja, det visade sig såklart att det inte hade särskilt mycket med religion att göra. Hela Uganda är fullt av olika stammar. Stamtillhörigheten är mycket betydelsefull och traditionerna värderas högt. Runt omkring i distriktet där Golomolo ligger lever en särskild stam som jobbar mycket med omskärelse. Fast bara jämna år. De som blir omskurna är pojkar som går över till att bli män. Från Omilenze till Seebo. Och det är ingen nådig tillställning.

I flera veckor springer pojken runt med en vit skrud och mjöl i ansiktet tillsammans med ett stort följe av människor som trummar, dansar och dricker obskyra hembrygder. Från tidig morgon till sen kväll far man runt i olika byar och till olika hem. Pojken dansar och visar upp sig, alla andra dansar, skriker och trummar. Det finns två syften med detta. Det ena är att pojken skall bli så trött att han inte känner av omskärelsen, trots att man inte använder bedövning. Det andra syftet är att samla in pengar. Eftersom förhuden skärs av med en vanlig kniv ute i bushen kommer det behövas pengar till behandling så att det inte blir för allvarliga infektioner. Man dansar runt och får pengar i belöning. Båda syftena kan sammanfattas som framförhållning kan man säga.

Sedan kommer den stora dagen. Crescendot. Man dansar tillbaka till sina föräldrars hus. Skriker lite mer. Trummar ännu hårdare. Männen i tåget springer med machetes och pinnar och slår vildsint på träd, buskar och annat som kommer i deras väg. Man blir lite rädd. Det gäller att inte komma emellan. Pojken går lugnt med en käpp över huvudet. Runt omkring står hundratals glada och nyfikna åskådare som vill titta på när en av byns äldste tar en smårostig morakniv modell sämre och skär av förhuden. Pojken måste stå blick stilla under hela processen. Han skall helst stå och le. Framförallt får han inte visa någon som helst reaktion på smärta. Då kommer han bli kallad tönt, mes och framförallt aldrig vara en riktig karl. Alla jublar när blodet börjar rinna och pojken får en dunk i ryggen innan han springer iväg och på nytt dansar som en galning. Denna gången utan förhud. Denna gången som en man.

Mannen som berömmer vår målning var nyligen bara en pojke. Han har kjol på sig eftersom det gör för ont med byxor. Han håller ut kjolen för att det gör för ont med ett tunt tyg. Han håller i en käpp för att kunna slå dem som hånar honom, eftersom det gör för ont att springa efter dem. Vi förstår. It hurts down there.

......

Förutom omskärelser så har den absolut största delen av vår tid den senaste veckan, som vi redan avslöjat, handlat om målning. (Nu är nästan halva föreningen Golomolo i Golomolo som målare..!) Från tidig morgon till sen kväll. Alla skolans klassrum skall målas. Och redan nu har vi hunnit färdigställa fyra av dem. Fyra rum kan väl inte ta så lång tid tänker du. Jo. För mer nedgångna väggar och rum än de i Golomolo har vi aldrig sett. Vi har heller aldrig tidigare tagit tag i ett målarprojekt som skulle innebära en så fundamental förvandling. Förarbetet i form av städning, spackling, cementering, sandpappring, damning m.m. har varit så omfattande att vi inledningsvis höll på att ge upp. Minst en dags förarbete för ett klassrum. En annan del av förarbetet handlar om att vara bestämd. Att ta över chefsskapet över målningen temporärt. Att inte ge efter för metoder och åsikter som innebär att man gör avkall på kvalitet. Sådana metoder är nämligen väldigt vanliga i det här landet. Således även i Golomolo. Exempelvis vill man blanda ut all färg med vatten. Då räcker den ju längre. Att den inte täcker lika bra övervägs inte. Alternativet är att använda så lite av den icke-utspädda färgen så att den inte täcker. Då räcker den också längre. Spackel skall rinna som vatten, då blir det drygt.

Till slut lyckades vi få igenom en kvalitetsstandard vi var tillfreds med. Och ingenting kan bevisa vår sak bättre än när Vincent gick in i det först färdigställda klassrummet med en häpen min. ”Wow! This looks like a university!” sa han med ett stort leende. Vi tror att ”Wow” är det största kraftuttryck vi har hört Vincent uttala. Men det hade aldrig blivit något wow, det skulle aldrig gå att förarbeta ett rum på en dag och det skulle aldrig bli så tjusig målning OM INTE alla dessa fantastiskt hjälpsamma barn hade varit med och arbetat tillsammans med oss hela tiden. Från tidig morgon till sen kväll. Ibland i anarkisk kalabalik, ibland med ett tempo och kvalitet som vilken målare som helst. Men alltid med samma hjälpsamhet. Det är lite tveksamt om man skulle kunna stöta på samma inställning hemma i Sverige. Vi har även infört det nya begreppet Discomålning, som innebär att Msungos och skolbarn tillsammans dansar och målar till den nyinköpta CD-spelaren. Vilket drag!

-----------------------------------------------------------------------------------------


Det finns ett fenomen och tillika en film som kallas The Butterfly Effect. Det sägs att så lite som en fjärils vingslag kan skapa en orkan på andra sidan jordklotet. Det sker alltid en reaktion på det som händer. Orsak och verkan är väl en av vetenskapens mest grundläggande teorier. Vilka är konsekvenserna av vår närvaro och vår gärningar i Golomolo? Hur påverkar vi vardagen för barn och lärare? Är det vi gör och upplever här odelat positivt, eller finns risken att våra vingslag medför en orkan?


Under de senaste månaderna har vi visat filmer, lånat ut radioapparater, MP3-spelare, böcker, kikare och mycket annat till barnen. Lärarna har fått fundamentalt annorlunda och bättre mat och kläder då vi bott på skolan. Vår närvaro innebär i mycket en annan tillvaro för barn och lärare. Spännande händelser och upplevelser har blivit vardag. Klockan hinner knappt bli 6.00 innan de första av alla skolans morgonpigga barn knackar 30 gånger på dörren (tills vi ger upp) och säger alltid lika ödmjukt: ”Give me radio?”. Varje kväll frågar minst 10 barn om det blir filmkväll. Lärarna har redan visat sin tillfredsställelse över den särskilda mat de får när vi är på skolan. Men vad händer när vi åker hem? Vad händer när det inte kommer visas några fler filmer? Vad händer när MP3-spelarna är borta? Vad händer när menyn går tillbaka till enbart bönor och posho igen? Vad händer när nästa besökare eller volontär dyker upp? Kommer barnen plåga Gossace och lärare med otålighet och önskemål som är ekonomiskt oförsvarbara? Kommer lärarna kräva mat som kostar upp till 10 gånger så mycket? Kommer barnen och lärarna vara större offer imorgon än idag? Har vi satt igång en kedjereaktion med konsekvenser som vi inte kan ta ansvar för?


Vi gör inte anspråk på att vara Gud eller något annat allomfattande som gör fundamental inverkan på människors liv. Och vi vet att vår närvaro i Golomolo är en promille av vad ett liv innefattar för dessa människor. Men vi är trots allt en fjäril som flaxar med vingarna. Det vore naivt att tro att våra handlingar och vårt sätt att leva under de 3 senaste månaderna inte har haft betydelse och ger effekter i framtiden... alla effekter är inte odelat positiva.


Nå, vad gör vi med detta resonemang? Vi kan resignera. Vi kan sluta göra saker som är över normal standard. Vi kan sluta åka till Golomolo...


Eller så måste vi vara eftertänksamma och varsamma i det vi gör. Vi kan tänka på att den kortsiktiga effekten ibland kan övervinna den långsiktiga. Vi kan tänka på att vår närvaro, en filmkväll eller en MP3-spelare faktiskt kan skapa hopp. Hopp, vilja och längtan efter en annan framtid. Vi kan tänka på kärlek. Och vi kan tänka på alla de fjärilars vingslag på andra sidan jorden som har köpt odlingsmark, betalt löner, byggt bevattningssystem, installerat solenergi...och nu skall bygga sovsalar. The Butterfly Effect. En fjärils vingslag kan förändra världen. Så tänker vi.


Dagens bästa: Månen i Golomolo. Dagsljus mitt i natten. Skarpa skuggor. Ficklampor är överflödiga. Vincent lär ha tränat fotboll i månljus under sin ungdoms dagar och vid ett tillfälle gått 2 mil till skolan kl. 3 på natten i tron om att det var morgon. Så ljust är det. Nästan.


Dagens värsta: The Night Dancers. Det finns personer på landsbygden i Uganda som drar runt på natten. De kallas Night dancers. De närmsta parallellerna vi kan hitta är blottare eller pyromaner, även om det vare sig har med eld eller nakenhet att göra. Ända syftet är att skrämmas. Stöter de på någon på en stig så springer de efter och skräms. Hittar de ett hus så knackar de på eller kastar sten och gömmer sig. De njuter av att människor blir rädda. I Golomolo fanns en gammal gubbe med långa naglar som han rispade mot dörrar och en annan som kastade grytor på skolan (honom jagade dock Vincent iväg genom att gömma sig i en hög med löv med en pinne i högsta hugg). Man slipper dem bara genom att slå dem med en käpp eller att ignorera. På dagen beter de sig som vilken människa som helst. Vem du än möter i byn kan vara en Night Dancer. Till och med din bästa vän...


Dagens låt: Dacing in the Moonlight

  • Comments(7)//blogg.golomolo.se/#post48

Vi bygger sovsalar i Golomolo!

Golomolo 2010Posted by Golomolo 19 Dec, 2010 10:22:17

Som ni har kunnat läsa tidigare på bloggen, har barnens sovsalar varit ett problem under en längre tid. Sovsalarna är för små, barnen bor alldeles för trångt. I nuläget delar många av barnen säng, vissa sover till och med tre i en säng. Att leva så nära inpå varandra innebär en hälsorisk, smittor sprids snabbare, och det är svårt att sköta hygienen. Eftersom våningsängarna av utrymmesskäl står tätt ihop, är det omöjligt att städa golvet och hålla rent. Detta leder till nästa problem. Råttor lockas till sovsalarna. Varje morgon berättar barnen om råttor som har gnagt på deras fötter och fingrarna, och vi har själva sett såren de orsakar. Standarden för barnens sovsalar är med andra ord mycket låg.

”Vi skulle vilja ha en vars en säng att sova i.” berättar Lawrence. Det är inte lätt att vara tonåring och inte ha någon som helst privat sfär. Tjejen Dina och hennes vänner berättar för oss att de skulle vilja ha sovsalar som är stora nog att rymma alla. ”Om vi hade haft mer utrymme, skulle vi kunna röra oss och dansa i sovsalarna!”. Detta är barnens tankar, sådant som är viktigt för dem. Under vår tid här har vi dagligen sett döda (och högst levande) råttor. Vi storknar när vi kommer in i sovsalarna – stanken är förfärlig. Vi ser hudsjukdomar och andra mer eller mindre allvarliga sjukdomar som sprids som en löpeld mellan barnen.

Efter samtal med barnen och Gossace, finns det ingen tvekan om att nya sovsalar är det projekt som har allra högsta prioritet! Även våra italienska vänner i stödorganisationen ”Walking Together” har gjort samma bedömning, och eftersom vi önskar att barnen ska kunna leva under bättre förhållanden så snart som möjligt, har vi bestämt oss för att samarbeta med dem i detta dyra projekt. Men trots att vi kommer att dela på utgifterna, kommer kostnaden för vår förening vara betydligt högre än vad våra tidigare projekt har varit. I budgeten ingår nya sovsalar för flickorna. De gamla ska renoveras och användas av pojkarna. Det ingår även att förse de nya sovsalarna med el i form av solenergi.

Vi hade nu kunnat känna oss modfällda över tanken på de 200.000 som behövs för att ”vår del” av sovsalarna ska bekostas. Men med tidigare erfarenheter i bagaget vet vi att även de mål som känns omöjliga kan uppnås. Tack vare små och ibland stora gåvor från vänner och givare, kyrkor och föreningar. Tack vare att folk sprider vidare kunskapen och kärleken till barnen i Golomolo i ännu vidare cirklar. Tillsammans kan vi göra en enorm skillnad för två hundra barn på andra sidan jorden – våra grannar. Njut av en god natts sömn, och fundera över på vilket sätt Du kan bidra!

Bankgiro: 328 - 15 57

  • Comments(0)//blogg.golomolo.se/#post47

Till att börja med vill jag berätta att han mår bra!

Golomolo 2010Posted by Bea 18 Dec, 2010 08:56:22

Men det här var vad som hände: Brian, en kille i sjuan, hade gått upp till byn för att klättra upp i ett träd och plocka mangos. Något gjorde att han ramlade ned från trädet och föll handlöst. Brian var medvetslös i över en timme och när han vaknade upp hade han smärtor i bröstet, ryggen och armen, hostade blod och hade svårt att ta djupa andetag. Vi blev såklart superoroliga och ville ta honom till sjukhus. Som tur var fanns jeepen i Golomolo, jag vet inte om det ens skulle vara möjligt att ringa en ambulans och i vilket fall hade det säkert tagit ett par dagar innan den skulle ha kommit. Så Vincent körde, och Brian, Margret (matronan på Gossace, tillika Brians kontaktperson. Brians mamma dog när han var nio, och för två månader sedan gick även hans pappa tragiskt bort), Maria och jag åkte in till akuten på Kampala International Hospital. Att komma till ett ugandiskt sjukhus skiljer sig på många sätt från hur det är att besöka ett sjukhus hemma i Sverige. Hemma hade man varit trygg med att så fort man kommer innanför dörrarna till akuten, kommer man bli omhändertagen på bästa sätt. Det är en eufemism att säga att här får man kämpa lite mer för vården och omsorgen.. Generellt för hela sjukhusvistelsen är att man får tjata, tjata, tjata för att något ska bli gjort. Läkarna och sjuksköterskorna ”glömmer” lätt bort vad de ska göra och är väääldigt ”upptagna”, så man får hela tiden påminna dem om att de har en patient. Jag undrar vilken vård en patient som inte så lätt kan tala för sig skulle få, allt verkar handla om att kämpa för att få hjälp (och betala dyra summor givetvis). Och detta ska vara ett av Ugandas bästa sjukhus! Ett hett tips är att inte bli sjuk om du besöker Uganda!

Hur som helst, när vi kom in frågade sjuksköterskan vad vi ville ha för undersökningar, hmm tänkte jag, ska inte de veta det? Jo, de vet säkert vad som skulle vara bäst, men allt handlar om vad vi är villiga att betala för. Sjukt svårt för oss att bedöma, som tur var hade vi svensk experthjälp med i telefonluren som kunde guida oss. Det vi var mest oroliga för var huvudet, så vi bad om en CT-röntgen på hjärnan. Eftersom han hade hostat blod och klagade på smärtor ville vi också röntga lungorna och bröstet, ryggen samt armen. Så det var vad vi kom överrens med sköterskan om. Man tänker ju att det hade varit smart att börja med huvudet, känns mest allvarligt, men nej, de väljer att börja med armen och därefter bröstet. Efter den röntgen får Brian jätteont i huvudet och börjar kräkas! Sköterskan som körde honom i rullstolen från röntgen var extremt tafatt, när han spydde backade hon några steg och uttryckte ett oengagerat ”sorry”..! Jag fick torka upp spyan och kände att det här är riktigt dåliga tecken, tänk om det är en blödning i hjärnan, han måste göra CT-röntgen nu genast! Då får vi reda på att deras CT-röntgen inte fungerar, kunde de inte berättat det lite tidigare?! Ah, därför de började med armen, klart de inte ville förlora ”kunder”. Känns ju inte särskilt patientsäkert alltså.. Så för att spara tid ber vi dem ringa och förbereda ett annat sjukhus på att vi är akut på väg. Vi får vänta och vänta. Efter ett tag (som kändes som en evighet) meddelar de oss, nej tyvärr sjukhuset i Kololos CT-röntgen ligger tyvärr också nere. Ok, finns det några andra alternativ? Jo, det fanns ett sista alternativ, en klinik i stan som skulle se till att allt var förberett när vi kom. Läkaren frågade om vi skulle komma tillbaka till sjukhuset efter vi hade gjort röntgen på den andra kliniken. Hmm, jag vet inte, ska vi det? Tja, det beror på om ni vill betala, menade läkaren. Puh, men är det på detta sjukhus han ska få behandlingen, frågar jag? Ja, det är här, svarar doktorn. Ja, då kommer vi såklart tillbaka.

Vi beställde en ambulans för att komma dit så fort som möjligt. På grund av platsbrist kunde inte alla åka med, så Brian, Margret och jag åkte. Som trogna bloggläsare har förstått, är farten i trafiken i Uganda alltid hög, men en ny upptäckt och erfarenhet är att detta, oväntat nog, inte gäller ambulans.. Dessutom satte sig sjuksköterskan i framsätet och lämnade mig och Margret själva med en då väldigt febrig Brian. Han yrade och det var svårt att få kontakt med honom. Jag försökte prata med honom för att hålla honom vaken, men blev riktigt orolig när jag ibland fick ropa hans namn fem gånger innan han svarade, ”Brian, Brian, do you hear me, are you awake??” Usch, det var obehagligt! Men det tyckte inte sjuksköterskan, som satt lugnt i framsätet (!), och lyssnade på radion som klyschigt passande nog spelade ”We are the world”, utan att alls bry sig om vad som hände hos oss bak i ambulansen.. Äh, nu överdrev jag lite, det hände faktiskt att han vände sig om ett par gånger, men då i syfte att försöka flirta med mig (börjar bli lite trött på att vara vit & blond, det hör inte direkt till ovanligheterna att få ett och annat frierierbjudande emellanåt, tyvärr ser man väl i mångas ögon ut som ett vandrande dollartecken och en möjlig biljett ut ur fattigdomen)..Väl framme på nya kliniken meddelas jag att Brian inte kan röntgas innan jag har betalat, så jag rusar till disken och slänger fram mitt Visa. ”We don´t accept”. Mastercard?! ”Don´t accept, cash only”. Shit, jag har inga mer kontanter på mig, hur är det möjligt att ett sjukhus inte tar kort?! Min oro för Brians liv i kombination med mitt dåliga tålåmod leder till att jag skäller ut den extremt långsamma kvinnan bakom disken och säger att det är en akut situation, han behöver röntgas omedelbart, jag kommer tillbaka och betalar senare! Jag springer tillbaka ut till ambulansen där sjuksköterskan och föraren står med båren med Brian på. Som med de flesta vägar i Uganda, är även den korta vägen från ambulansen till klinikens ingång intakt. Brian skumpar där han ligger på båren, inte bra för någon med hjärnskakning tänker jag, men det verkade inte sköterskan eller föraren tänka på, utan verkade dessutom försöka pricka in alla hålor i gatan som de kunde.. Äntligen framme till CT-röntgen, där allt skulle vara förberett! Men nej, INGET är förberett. Röntgensköterskan hade precis innan vi kom råkat komma åt emergencyknappen (en sån där stor röd knapp på väggen ni vet, en sån man inte ska trycka på i onödan) vilket hade resulterat i att hela systemet var avstängt! Det verkade inte som att han någonsin använt maskinen tidigare och han hade uppenbarligen ingen aning om hur han skulle få igång den igen.. Dock låtsades han som att han visste och gick i lugn och ro fram och tillbaka och tittade och hummade.. Med panik inombords föreslog jag att han kanske kunde ringa någon för att få hjälp, återigen det är en akut situation! Efter kanske en halvtimme är maskinen igång och Brian läggs på britsen, redo att skjutas in i den stora röntgenmaskinen, jag får gå in i rummet med röntgensköterskan och ser Brian genom en glasruta. Röntgensköterskan skrattar och skämtar om hur oturligt det var att han skulle råka trycka på emergencyknappen just när vi skulle komma dit. Jag uppskattade inte humorn i det läget.. Röntgensköterskan berättar att han inte vet hur man ska läsa av röntgenbilderna, men försöker ändå att göra det.. Eftersom det inte gick att skicka över bilderna/resulatet till sjukhuset vi skulle tillbaka till elektroniskt, var vi tvungna att vänta 15 min på att de skulle printas. Och vi skulle inte få åka därifrån heller innan vi hade betalat. Så jag har en kvart på mig att fixa kontanter, springer ut och hoppar på första bästa mc-taxi och ber föraren att så fort som möjligt ta mig till närmsta bankomat.

Det är tur att hastighetsmätaren på motorcykeln inte funkade, jag vill inte veta hur fort han körde på Kampalas håliga gator i mörkret, runt midnatt (som vanligt utan hjälm och dylikt). Bankomat 1: avstängd. Snabbt, vidare till nästa. Bankomat 2 avstängd. Även bankomat 3-5 var avstängda så vi fick i ilfart åka en bra bit för att äntligen hitta en fungerande bankomat. Snabbt tillbaka, in i ambulansen, tillbaka till första sjukhuset där en läkare skulle titta på röntgenbilderna. Lyckligtvis var alla resultat normala och det fanns inga tecken på någon hjärnblödning, brustna organ eller brutna ben, puh, skönt! Nu hade också Brian piggnat till lite, men hade fortfarande smärtor och hög feber. Läkaren rekomenderade att vi skulle skriva in Brian på avdelningen för att stanna för observation, vilket vi tyckte var självklart. För att de ska vara säkra på att man har pengar och kan betala för sig, var vi tvungna att lämna en disposition. Sjuksköterskan följde med mig till disken för betalning. Mannen bakom disken sa att jag skulle lämna en miljon (ca 3000 sek, väldigt mycket i Uganda!). Jag tittar frågande på sjuksköterskan som börjar pruta åt mig! På ett sjukhus! ”Ah, it´s too much”, säger han med typiskt prutröstläge och prutkroppspråk. Pengarmannen säger ”Ok, let´s make it 500 000”. Jag står fortfarande lika förvirrad som ett frågetecken och sjuksköterskan fortsätter pruta. Jag lämnar 200 000 (ca 600 sek) och förstår fortfarande nu i efterhand inte riktigt det systemet. Det var ju inte själva betalningen, utan bara en försäkran om att vi kunde betala för oss, så vilket skillnad skulle det göra hur mycket vi lämnade? Ologiskt och störigt!


På avdelningen var det så kallat öppet landskap och endast skynken för patienten att dra för. Brian mådde nu lite bättre så Vincent och Margret åkte hem till Vincent för att få några timmars sömn innan gryningen. Även jag och Maria var trötta efter en väldigt krävande kväll, men det fanns inte direkt någonstans för oss att vila. Endast en hård metallstol (det gick strängt inte att få låna en till, ett av många exempel på att 95 % av personalen på avdelningen inte var särskilt tillmötesgående eller serviceinriktade), så vi fick helt enkelt lägga oss direkt på det hårda kalla sjukhusgolvet. Vi sa till Brian ”If you need anything, we will be down here” och pekade på golvet, kändes extremt komiskt! Utrymmet på golvet bredvid sängen var minimalt, så jag och Maria fick skeda, halva Maria låg under Brians säng och halva jag låg på andra sidan skynket i nästa patients ”rum”, han mådde inte så bra så jag var glad när han vände sig åt motsatt håll från min sida när han kräktes över golvet.. Vi fick inte heller plats på längden, det måste ha sett väldigt roligt ut att fyra bleka ben stack fram under skynket i korridoren! Men vad skulle vi göra! Där fanns inga myggnät för fönstrena och inte heller hade vi med oss myggmedel, men där var fullt av myggor. Och gigantiska gräshoppor! Det blev inte många minuter sovit den natten, inte heller mycket ätit, eftersom att det var helg fanns det inte någon cafeteria eller restaurang. Eller jo, det fanns det, men när man gick dit och skulle beställa något från deras långa meny med alternativ på olika ätbara ting, meddelade damen bakom disken att de inte serverar mat på helgen, och såg ut som att hon tyckte att jag var dum i huvudet som inte fattade det typ. Gött att de ändå har en anställd person som står där bara för att berätta det..

Dagen därpå mådde Brian lyckligtvis mycket bättre, men var ordentligt omtumlad och hade fortfarande smärtor. Handen hade svullnat och läkaren misstänkte att de missat en fraktur, varpå en ny röntgen gjordes. Ett par olika läkare plus sköterskor kollade på röntgenbilderna och meddelade oss att det såg normalt ut, ingen fraktur. Så en sjukgymnast kom och gjorde övningar med Brian för att få igång motoriken i handen. Ett par timmar senare kommer en ny läkare som ser på röntgenbilderna att Brian visst har en fraktur i armen.. Puh! Så nya läkaren säger att armen behöver gipsas och ska samtidigt utbilda den andra läkaren i hur man gipsar en arm eftersom att han aldrig hade sett det förut (!). Sen vänta vänta vänta, inget händer, förren vi nästa dag bestämmer oss för att ta med Brian tillbaka hem till Golomolo. Han var piggare och det kändes inte som att en längre sjukhusvistelse än så skulle göra någon förbättring. Men när vi ville ”checka ut”, blev intresset för Brian från sjukhuspersonalens sida genast större och plötsligt var det viktigt att kolla till honom och göra fler tester.. Efter ytterligare några timmars väntan, när vi hade bett om att få ”journalen” och medicinrecept men utan att något hände, var vi väldigt trötta och bestämde oss för att packa ihop och bara lämna, för att se om vi skulle få någon respons. Då får vi respons och en securityvakt rusar efter oss och är arg eftersom vi lämnar sjukhuset utan att betala. ”Ja, men vi har väntat en hel dag nu på att få räkningen och inget har hänt, så om vi inte får den just nu så åker vi”! Till slut kunde vi lämna sjukhuset och det var skönt.

Det måste ha varit en konstig upplevelse för Brian, de här tre dagarna. Första gången han besökte Kampala, första gången på ett sjukhus, kanske första gången han fick äta med bestick och första gången att gå på en vanlig toalett. Det fanns en liten balkong bara några meter från hans sjukhussäng, och så fort han kände sig lite piggare ville han sitta där ute. Kanske var det ovant att spendera så mycket tid i ett rum inomhus. Vi hade några timmar över innan vi kunde få skjuts tillbaka till Golomolo, så Maria och jag tog med oss Brian till en indisk restaurang som ligger på takvåningen av ett shoppingcenter. Han tyckte det var häftigt att besöka, mycket nytt att se på en gång, och nya smaker, lite annat än posho och bruna bönor. Vi åt glass till efterrätt, han hade smakat det en gång tidigare och tyckte mycket om det! På den indiska restarangen hade Brian även sitt första möte med en tomte. Han tyckte det var väldigt spännande med denna ”Father Christmas” och paparazzifotade honom med min mobilkamera. Hade jag bara vetat hur man lägger över foton från mobilen till datorn, skulle ni fått se dessa fantastisk komiska foton! En annan gång. Trots att det var tre tuffa och krävande dagar, var det så fint att få så mycket tid med Brian, och när vi (tack och lov!!!) visste att han inte hade några allvarigare skador och när han piggnade till, hade vi väldigt mysiga stunder tillsammans. Ett par dagar senare i Golomolo kom han med ett hemmagjort brev till oss där han skrev hur tacksam han var och hur mycket det hade betytt för honom att vi tog hand om honom, så himla gulligt. En riktigt fin kille, numera med gipsad arm, som är glad att vara tillbaka i Golomolo.

  • Comments(3)//blogg.golomolo.se/#post46

Jullov ser olika ut i olika delar av världen.

Golomolo 2010Posted by Sam&Sara 08 Dec, 2010 09:48:45

I Uganda kallas man föräldralös (orphan), även om man ”bara” har förlorat en förälder. Har man förlorat en förälder eller båda sina föräldrar, är det trots allt inte ovanligt att man bor tillsammans med en släkting, morförälder eller vän. Den gränsöverskridande familjekulturen är mycket stark i Östafrika. Många ser ett självklart ansvar i att ta hand om barn som lämnas. Gossace arbetar med inställningen att kan ett barn vara i någon slags familj eller hos en släkting skall de helst vara det. Om än med stöd från Gossace nätverk. Många barn stödjs därför på distans. Men det finns också de som inte kan vara i sin familj eller släkt, de allra mest utsatta. De som inte har någon släkt, inte tillgång till mat, inte får gå i skolan, eller de som blir illa behandlade av exempelvis av en ny styvmamma. Det är främst denna grupp som hamnar på barnhemmet i Golomolo.

Men även om man är på barnhemmet så finns det i många fall släktingar, vänner eller guardians från Gossace nätverk som under korta perioder kan ta ansvaret för barnet. När terminen tar slut på Gossace är det därför en majoritet som lämnar barnhemmet, även om det just kallas för barnhem. De åker ”hem” en månad eller några veckor. Det är ett sätt för barnen att bibehålla sina familjerelationer och samtidigt ett arbetssätt för att föräldrar eller släktingar att inte skjuta ifrån sig ansvaret för sina barn.

Detta är en anledning till att de senaste veckorna har varit sorgliga veckor för oss i Golomolo. Så många av våra små och stora vänner har plötsligt från en dag till en annan försvunnit från Gossace. Det har packats som sillar i Gossace bil och åkt till olika platser runt om i Uganda. Vi saknar dem så att det gör ont. Vi unnar dem såklart och tycker det är oerhört viktigt med resan hem, men kan samtidigt inte hjälpa att vi hade velat fira jul med allihop. Samtidigt kommer det bli fantastiskt att tillbringa extra tid med de ca. 60 barn som är kvar på skolan. De som förmodligen behöver uppmärksamheten och närheten allra mest just nu.

Eftersom vi numera känner flera av barnens historia och familjerelation har hemfärden också inneburit viss oro från vår sida. Kommer de bli väl omhändertagna?, finns det mat? finns det vuxna omkring dem? En familj har vi redan särskilt tänkt på sedan de åkte. The Jackson 5. Fem syskon (alla på Gossace) med en sjuk och som vi förstod det numera försvunnen mamma. Men syskonen hade på eget initiativ begett sig hem till fots. Oron delades av skolans rektor Geofrey, som redan nästa dag tog med oss på motorcykeln till deras hem. Där fann vi både dem och deras mor just då de varit ute och letat upp en Jackfruit till lunch. Mamman är sjuk, hon har i 5 år haft ett djupt sår från smalbenet upp till knäskålen som vägrar att läka. Enligt läkaren får det inte heller ansträngas. Hennes man avled i HIV/AIDS för tre år sedan och efter det har det varit omöjligt att försörja en familj på 6 personer. Gossace blev räddningen. Med vårt besök fick vi se att mamman inte är försvunnen. Hon älskar sina barn. Och även om det är svårt att hitta mat under jullovet så älskar barnen att vara med sin mamma.

Geofrey passade på att ta oss med vidare med motorcykeln till Edith som precis har slutat i P7:an. Hon bor i en bortglömd by tillsammans med en ensamstående mamma och sju syskon. Ett av syskonen är sängliggande med en mycket svår sjukdom. Owen har trots sina nio år inte blivit längre än 100 cm. Kroppen är mer eller mindre ett skelett och han kan inte kommunicera. Dagen då vi kommer förbi har mamman gått iväg för att hämta mat och kommer vara borta i några dagar. Edith, 14 år, är nu ansvarig alla sina syskon inklusive Owen. I vissa familjer är utsattheten så stor. Gossace försöker stödja på olika sätt, men resurserna är aldrig tillräckliga. Det är inte konstigt om Edith längtar tillbaka till skolan, med vänner och färdiglagad mat. Men det är såhär hon firar sitt jullov.

… … … … … … … … … … …

Sängar, sängar, sängar. Hela Golomolo är fyllt av sängar. När vi kommer tillbaka från en liten Piki-Piki-tur till Katosi finner vi inget annat än sängar på hela Gossace gårdsplan. De flesta är rostiga och har sedan länge brustit i sängbotten. Vissa är så illa däran att det är tveksamt om de är värda att kallas sängar. Dessutom undrar man hur många gånger de trippla våningssängarna har kollapsat. När de står ute på gårdsplanen ser det mer ut som fällor än sängar. Sylar och spetsiga nät spretar ut åt höger och vänster i ett berg av 180 sängar. Då det börjar mörkna hinner vi nästan tänka tanken att det kan vara farligt med 180 trasiga och rostiga sängar på en gårdsplan full med människor i rörelse. Vi hinner dock inte riktigt tänka tanken. Åtminstone inte innan det är för sent. Sara småspringer i mörkret, får en benkrok av en sängstomme och stuper med ansiktet före ner i ett trasigt metallnät. Ett upprivet ansikte, mycken svullnad och en kort svimningsattack senare kan vi konstatera att hon trots allt är välbehållen och förmodligen skall vara glad att ögat klarade sig. Lite senare får vi höra att även Vincent snubblade över en säng tidigare på kvällen. Sara visade mer ledsamhet. Som en labrador.

Sovsalarna i Golomolo har länge varit ett stort bekymmer. Inte bara är de trånga och ohygieniska, antalet hela sängar har under ett par år varit färre än antalet trasiga. Det var själva anledningen till det stora sängupplaget på gården. Det var äntligen dags att laga alla sängar. En av de italienska volontärerna hade samlat in en summa pengar till en smed som skulle komma med en mindre lastbil och hämta upp samtliga sängar. Eftersom polisen (inte ens i Uganda) tillåter laster av karaktären 180 sängar, så gäller det att köra laster av karaktären 180 sängar nattetid. I mörkret. Självklart går det inte lasta 180 tunga metallsängar på en mindre lastbil. Det är fysiskt omöjligt. Det kom inte ens någon illegal lastbil den natten. Men vi gillar att man tror så mycket på idén att samtliga sängar ställs ut på gårdsplanen.

Sängarna blev dock lagade, vilket är underbart. Det blev 70 sängar på en mindre lasbil. Mycket mer realistiskt.

En av höstens tråkigare händelser var ett förfallet fundament till ett bevattningssystem som gäckat föreningen under en lång period. Hela händelsen kändes både meningslös och kostsam. Vi såg inte mycket ljuspunkter i det hela. Så kom Saras pappa Matatu-Betinn’ge på besök. Han tyckte att den kvarstående tegelväggen borde användas istället för att rivas. Vincent nappade. Först skulle det bli en skyddsbarriär för erosion, sedan ett skjul och förråd. Slutligen blev vi varse att det rasade fundamentet skulle utgöra stommen till ett helt nytt bibliotek i Golomolo. Alla böcker och plats för läsning i samma hus! Plötsligt känns det ganska mycket roligare med ett rasat fundament. Återvinningsvärdet är förmodligen högre än det ursprungliga och problemet med ett hållbart system för att låna ut böcker till barnen får en oväntad lösning. Dessutom kommer rummet förmodligen utgöra klassrum för Nurseryklassen, som i dagsläget trängs i en liten lerhydda. Ibland kan afrikanska improvisationer vara guld värda.

Dagens ordvits: Var är det mest ordning på puben?

Zanzibar! Fattar ni. Sans-i-bar! Där hamnade vi. Semester skulle man kunna tro. Även om vi vill hävda att vi har tvångsförflyttats till Zanzibar. Vi måste förnya vårt visum. Dr. Livingstone lär en gång ha sagt: ”Var är den bästa platsen för att förnya sitt visum när man reser i Östafrika?”. Varpå Stanley svarade: ”Zanzibar I presume”. På den vägen är det. Om den goda Livingstone säger det så kan det aldrig vara fel. Vi tror till och med att den gamle gynnaren har ett hus kvar i Stone Town. Det finns stränder också. Så här gick det till:

Vi anländer från Golomolo till Kampala onsdag kl 21 och börjar klura på en resa. Eftermiddagen dagen därpå bokar vi en flygresa till Zanzibar(!). Ett par timmar senare har vi efter lite googlande funnit och bokat ett hotell. Nästa morgon kl 04.30 ringer alarmklockan. Dags att bege sig mot flygplatsen. Rykten sa att man kan utfärda visum när man anländer på Zanzibars lilla flygplats – vi höll tummarna – det gick. Klockan slår slut på tidsuppfattning: Vit sand. Turkost hav. Clownfiskar i koraller. Havets läckerheter på tallriken. Frukt. Salt. Sol. Bad. (Tack familjer som bidragit till en stunds paradis.)

Dagens bästa: Vi var tvungna att skriva under en ”Terms and Conditions” på vårt hotell på Zanzibar. Vi slentrian-skrev-under som man väl alltid gör. Sen började Sara läsa: ”We are not responsible for any injuries or deaths caused by dogs in the hotel area” och vidare “We are not responsible for any injuries or deaths caused by pirates or robbers attacking guests in the hotel area”. Bäst att inte fråga.

Dagens bästa 2: Den lokala fotbollsplanen i Paje. Fem palmer som står strategiskt utplacerade över planen och en stubbe mitt framför ena målet tar sannerligen upp kampen med Golomolos motsvarighet.

Dagens låt: ”Jingle bells” – Frank Sinatra. Väl framme på Zanzibar spelar vår chaufför julskivor i 1h på högsta volym under resan till Paje. Lite surrealistiskt i 32 graders värme mellan palmer, apor och turkosa vatten.

  • Comments(7)//blogg.golomolo.se/#post45

Uganda = mindfulness

Golomolo 2010Posted by Maria 06 Dec, 2010 19:09:21

Dagarna i Golomolo springer förbi alldeles för fort. När jag är i Golomolo glömmer jag helt bort tid och rum, jag vet inte vilken dag det är, hur mycket klockan är eller om det är december eller juli. Jag köpte en bok om mindfulness innan jag åkte från Sverige och jag rekommenderar alla som tänker i samma banor att istället ta sig en resa till Uganda. Här kan man inte leva annat än i nuet.

Morgnarna på Gossace är fantastiska. Man kliver upp och går ut på dass, så fort barnen ser att det börjar röra på sig i vårt hus kommer de springandes. De sätter sig på trappan småpratar och skrattar och snart hör man en liten röst som ropar in i huset - Maria, Beatrice. Sedan sitter man där ute på trappan och hänger, busar skrattar, leker, ritar, målar naglarna, eller får en ny frisyr som 3-4 barn tillsammans designar.

Så här glada blir Joseph och Brian när de får låna en ipod och lyssna på musik.

De mindre barnen söker självmant och hela tiden vår uppmärksamhet. De är fantastiskt underhållande, hjälpsamma och glada hela tiden och är lätta att umgås med men tack vare våra tjejgrupper som vi börjat ha så har vi även börjat få mer och mer kontakt med de äldre tjejerna på skolan. De coola, snygga, härliga och nyfikna och har en miljon frågor att ställa och pratar ständigt i munnen på varandra. Det märks att de har ett alldeles speciellt band till varandra. De är väldigt fysiska, skojar, knuffas och kramar varandra om vartannat. De tycker det är väldigt spännande att fråa ut oss svenska tjejer om våra liv speciellt sådant som kretsar kring familj och och fnissar när de frågar om jag har en pojkvän och om jag är kär i honom. Hela tjejgänget brister ut i gapskratt när jag berättar att min pojkvän Adam lagar mat till mig lika ofta som jag lagar mat till honom men säger sedan ”it´s good”!

Dina frågar om jag vill "produce twins" (föda tvillingar). Nej svarar jag. Hon skrattar och undrar varför?? Jag svarar att det räcker med ett barn i taget, det är så mycket jobb, hurså? Jo, tydligen är det så i Uganda att om kvinnan "producerar" tvillingar blir mannen väldigt glad och ger kvinnan vad hon vill ha, kläder m.m. och mannen får ett speciellt smeknamn, Salomon, eller något liknande. Där ser man, tur att man slipper den ”pressen”!

/ Maria

  • Comments(1)//blogg.golomolo.se/#post44
Next »